Deppert.se

It has been a while since you hear my cry from the wild in snowy Vancouver. So here I am again, back with more news about me and peculiarities about my temporary residency. First of all, on Saturday I got fired from my weekend job. Economic recession blah blah blah. But I still had my weekday job, so I was not worried. Until Tuesday, when I got fired here as well. The other girl wanted fulltime and since she was more experienced than me I got cut. Oh well. So out I go, looking all over for jobs. And while I am on this unrewarding task, I think to myself that I did at least actually learn some new skills at my former jobs: I know how to make a good mocha and how to make the perfect crêpes. So the time was definitely not wasted. And slowly fortune smiled on me and offered me a job behind the deli at Choices. The details are not worked out yet, but it does look promising.

But let me not bore you with my job situation here. Let me tell you about the modern phenomena called television, or TV for short. We have a small TV (small like the first TV my family owned, if anyone of you ever saw that). And 63 different channels. This is great in a way, because you can always find something you like. Either a new episode of your favorite show (unless you are Fumiho, my Japanese housemate, who has to wait in vain for new Prison Break episodes), a re-run of your favorite show or an old episode or your favorite show. And get hooked to all the other shows (90210 is among them, I am not ashamed to admit that) just because these are the new episodes that are not aired in Europe yet.

And there are tons and tons of reality shows, most of them about loosing weight, saving money or fake judge shows. It is weird how many of these shows that actually exist. There are also competition shows: Making the cheerleading team, the best coyote ugly, superstar hair challenge, Tabitha’s salong take over – who does actually watch a show where some random woman renovates a hair salon? Beats me. But these show come on running

Or there is actually nothing on TV. Like in the mornings, when I eat breakfast. Either there are news, or really old re-runs that I have seen a hundred times. And then, of course, commercial. In Sweden, we all think that Americans would have commercials every time there is a scene change in the series, movie or news. But we are so wrong. Right then, there is actually no commercial break. The breaks are before and after and following the intro and basically all the time. I am not kidding, there is actually a break each 7-10 minutes. And it is so irritating!

So the best way is to avoid them and actually drink a cup of tea and read a good book!

Cheers,
Ulrike

Man lär sig ju alltid saker

- jag vet nu vad konferensgäster kräver
- det är svårt att hinna med saker när något kräver ens uppmärksamhet var tredje minut
- man får inte vara för snål – bättre slänga livsmedel så fort man är osäker, det är värt kostnaden jämfört med missnöjda kunder (med tanke på en för-torr-kanelbulle incident)
- det är jobbigt med en rädsla att man glömmer något – en beställning som inte blir gjort, kaffe som glöms sättas på i tid.. sådana saker. Det kräver mycket mental energi, och ger väldigt lite tillbaks (förutom att man inte glömmer något då…)
- det är svårt att ändra folks vanor (dvs studenters), även om de själva tycker det är bra. Man måste verkligen vara lyhörd för detaljer.

Och på det personliga planet

- det suger att få kritiskt feedback, men jag är tacksam för det
- jag blir väldigt glad av att arbeta ihop med andra
- jag tar lätt till mig ideer, men det är också lätt så att det är den senaste som blir den som används, istället för kanske den mest genomtänkta.
- det är viktigt att sova
- det är viktigt att äta
- det är viktigt att känna att man har tid till annat

För två veckor sedan satte min första helt egna caféverksamhet igång på riktigt.
Utvärdering hittills:

Det har gått ok. Teoretiskt ligger jag just nu i mitt “mardrömsläge”, dvs av de tre tänkbara scenarion det värsta – jag tjänar pengar, men inte nog för att anställa folk, samtidigt som det är så pass mycket jobb att jag inte kan göra annat under tiden.
I praktiken betyder det att jag har 30-50 kunder per dag, säljer en 5-10 lunch (sallad och ciabatta endats hittills, soppa först nästa vecka), och 10-20 studentkaffe om dagen.
Detta var så klart inte helt oväntat, då det är nystartat. Nu måste jag bara arbeta på att inte fastna i detta läge, utan ta det till nästa nivå: med en omsättning på några tusen per dag, dvs minst hundra kunder per dag.

Planen ser ut som följande:
1) Tjata på studenter
Har genom facebook försökt dra uppmärksamhet på att jag har caféet nu. Har även nämnt det för alla jag träffar. Genomslaget har blivit sådär, fortfarande har många studenter jag ändå känner bra, samt arbteskollegor (som Dan), inte besökt mig en enda gång. Men andra har besökt mig varje dag, vilket känns jätteroligt.
Nu anser jag dock att alla som känner mig vet om det i varje fall, även om de inte tänker på det. Så nu ska nästa fas sätta igång, vilket innebär massmail till alla studenter där jag lyfter fram billigt kaffe, billig lunch (soppa) och lokaler att plugga i.

2) Riktad marknadsföring mot diverse företag i komplexet
Hittills har jag bara marknadsfört mig genom generella erbjudanden, men nu tänkte jag rikta in mig väldigt direkt med endast ett erbjudande till varje företag. Mot Stream (datasupportföretag) tänkte jag marknadsföra billig energidryck, mot Cerdo Bankpartner billig soppa och mot IKEA billig kaffe latte. Så får vi se om det ger ökar kunder därifrån.

3) Ha anställda till vis del
Det finns lite pengar för att anställa folk, så det tänkte jag göra. Planen är preliminärt att ha en person här 2-3 förmiddagar i veckan. Det ger 11-17 arbetstimmar i veckan, vilket är en utgift jag kan leva med. Samtidigt är den en väldigt bra avbelastning (jag behöver inte öppna varje dag), och ökar servicen avsevärt – både på konferensdelen och för cafégäster. Just den ökade servicen är viktig för att klara av fler kunder, av rent psykologiska själ.

Nu har även kaffemaskinen modell större blivit installerat (ett krav för att det ska gå att sälja billigt studentkaffe) samt min soppkittel kommit, så from nästa vecka är verksamheten mer eller mindre komplett!

Så nu är det igång!

Sitter just med pappersarbetet med övertagandet av bolaget, skattedeklarationer från det gamla företaget (som inte kommit in för att e-leg visst inte funkar med senaste Firefox!) och sådana saker.

Inte världens roligaste. Framförallt är det inte roligt för att man egentligen inte förstår vad man gör. Jag tycker om att se helheten, och förstå syftet bakom saker, så det kanske stör mig lite extra mycket just därför.

Men måste göras måste det, så jag sitter med det nu. Gör det som mina kunniga runt omkring säger åt mig jag ska göra, och hoppas det blir rätt. Annars får man väl böter från skatteverket eller någon.

Vilket för mig till dagens intressanta tanke: kan man egentligen utbilda sig till byråkrat?
Av det jag ser runt omkring mig så har personer som kan svenska regelverket lärt sig det själv. Visst, vissa delar kan man säkert lära sig på ekonomutbildningar, men utan att ha gått en själv (och med tanke på min ekonomikonsults anmärkning när jag sade jag vill anställa en student för att sköta min bokföring) så känns det mesta av det man lär sig på högskolor totalt orelevant och fokus ligger på fel saker.
Och var lär man sig om hur man ansöker om ombildning av företag, hur man registerar sig hos livsmedelsverket, hur man får alkoholtillstånd, varför man ska ange SNI koder, hur deklarerar man intag av varor från EU, hur fyller man i en skattedeklaration och allt annat som företag gör, och som ofta är centralt för företagen?
Det borde ju finnas en oerhört arbetsmarknad för personer som utbildar sig till just svenska byråkrater. Alla myndigheter måste ju sakna personal med kompetensen i svensk byråkrati. De borde ju alltid behöva lära alla först vad de egentligen ska göra. Och tänk på synergi effekter av personer som inte bara kan, säg, skatteverkets processer utan även bolagsverkets och tullverkets! Där är säkert mycket som kan gå lite smidigare om man har förståelsen för den andra parten.

Så om 5 år ska jag starta 180 hp byråkrat utbildningen. Sen blir Sverige ett bättre land. Eller inte.

Det fanns visst en hel sida av myntet till.

Min förra utgångspunkt var att det fanns en kortterminal på SHIP. Det gör det fortfarande. Tanken var att denna skulle överlåtas till mig (vilket jag vid det tillfället visste kallades för “omprogammeras”). Jag kunde inse att det skulle kunna kosta en slant. Ungefär som att låsa upp en mobiltelefon eller något.

Så jag bortsåg från den i mina beräkningar i inlägget. För bedriven man verksamhet i mer än ett halvår skulle det bli en minimal kostnad i längden.

Till min förvåning fick vi dock reda på att kortterminalen inte alls kan överlämnas. Det går helt enkelt inte.

Jaha.

Så då var det att ge sig ut och leta efter en ny då. Och det visade sig mäktigt intressant! Standardavtalet för ett abonnemang är nämligen 36 månader (!). Och inte bara standard, det är typ det enda som finns. Alternativet jag fick var att köpa en ny terminal. Som kostar ungefär 6 – 7 000 kr. De billigaste. Och då medföljer en obligatorisk (! igen) serviceavgift på 150 kr i månaden.

Känns ju roligt detta.

Nu är min fråga mer om det ens är lönt att ha kort eller inte. 7 000 kr för ett halvår är inte riktigt värt det, speciellt om det inte finns ett andrahandsvärde då man inte kan överlämna den till den som tar över.

PS. Efter att ha grävt lite blev jag erbjuden en korttidslösning, för 4-6 månader. Det hade kostat  som billigast 997 kr i månaden. Dvs mer eller mindre det samma som att köpa en, fast med skillnad att jag definitivt inte kunde ha kvar den om min verksamhet skulle fortsätta efter sommaren.

PS 2. Det borde finnas en marknad för korttidskortabonnemang. För alla ställen som bara har säsongsöppet och liknande.

Ich mach ja nicht gerne Werbung für andere Produkte und Firmen und so, aber die Leute hier, die haben es verdient. Unsere Familie hört seit Jahren Fritz. Eigentlich nicht wegen der Musik, sondern wegen den einfallsreichen und manchmal etwas bekloppten Sprüchen.

Und jetzt gerade habe sie eine Serie über doofe Fragen. Wie zum Beispiel:
Wenn Schrauben eine Mutter haben, wo ist dann der Vater?
Was ist das Gegenteil von Gegenteil?
oder wie letztens: Warum kann man, wenn es kalt draussen ist, den Atem sehen, aber nicht seine Pupse?

Also, hört mehr Fritz!

I dagarna slog det mig att lågkonjuktur egentligen bara är ett annat ord för en tid då det sker lite fler förändringar. När folket börjar ändra en liten del av vad de spenderar pengar på, påverkar det hela balansen i näringslivet, och många måste anpassa sig till de nya förhållanden.

Logiskt nog är de som får problem de som inte kan anpassa sig snabbt nog. Stora företag, speciellt i drabbade branscher, eller små företag som bara kan en sak som av otur blivit opopulär just nu. Jag tror dock att kan man bara anpassa sig, ändra kundsegment, använder det man har lärt sig för att ta det till nya områden, så är det inte hopplöst alls. Det finns inte mindre pengar idag än för ett år sedan* (snarare tvärtom, för vissa stater trycker rätt mycket just nu om jag förstått dethela rätt): en del av pengarna har bara bytt användningsområde.

Jag känner mig rätt stabil i varje fall. Frågade man mig för ett år sedan vad jag skulle göra nästa halvår visste jag det inte, och idag vet jag det fortfarande inte. Så tänkte jag ha det ett tag till i varje fall.

Och vid nästa lågkonjunktur ska jag försöka komma ihåg detta.

*Disclaimer: jag kan inte min makroekonomi, så jag vet inte om pengar kanske trots allt försvunnit nu när börsen gått ner mycket. Men jag har på något sätt svårt att tro att bara för att många aktier är mindre värda, finns det mindre pengar i världen.

Jag vet inte riktigt vad det är. Antingen att jag går upp kl 6.30 varje morgon nu, eller att jag har fasta tider att passa varje dag. Men just nu längtar jag faktiskt till fredag kväll, då jag ska vara “ledig”. Och det känns hemskt.
Kanske verkar konstigt, men det senaste året har jag mer eller mindre inte varit ledigt. Eller det är svårt att säga, man kan också påstå att jag varit ledigt hela tiden.

För någon gång på våren slog det mig att jag inte längre kunde skilja på om jag jobbade hela tiden, eller var ledig en massa. Det flött ihop liksom. Frågade någon mig svarade jag antingen det ena eller det andra, beroende på vad jag kände för. För mig spelade det ingen roll. Jag vet inte ens hur mycket jag jobbade under hela den perioden, men jag spenderade varje dag med att göra en massa saker. Gick hemifrån, gjorde en massa saker, och kom hem för att sova mer eller mindre.

Denna livsstil tyckte jag oerhört mycket om. Var jag trött någon dag gjorde jag mindre, var jag pigg gjorde jag mer. Det kunde vara dagar då jag bara satt och fikade, och dagar då jag bara jobbade på kafeet. Men båda kändes lika fria.

Så jag ska känna efter nu om jag kan få tillbaka känslan även med fasta tider varje dag. Jag menar hela kvällen är jag ju inte uppbunden, så det borde finnas gott om utrymme. Ska prova med att gå i säng tidigare, och vakna tidigare, så att jag fortfarande kan sova längre om jag vill. Skjuta på dygnet lite så att säga.

Annars får jag hoppas att min nya verksamhet snabbt går bra, så att jag kan anställa någon, och vara flexibel i min tid igen. Det vore ju drömmen.

En sak har caféöppnandet lärt mig som jag inte visste innan: hur man än gör kostar det pengar att ta betalt av kunder.

Kortavgift har vi alla stött på, och vissa vet nog också att det egentligen är olagligt att ta extra betalt för det (eller olagligt kanske inte, men det strider mot avtalet från kortbolagen). Denna avgift är på ca 1 kr för varje transaktion, för vissa kort (american express) även en procentuell avgift. Men det bortser vi ifrån här, för alla de vanliga som VISA och Mastercard har samma fasta avgift.

Det roliga är att man då skulle kunna tro att kontantbetalning inte kostar något. Men nej, så var ju inte alls fallet. För vad ska du göra med dina kontanter? Jo, dem vill du ju sätta in på banken. Och det kostar. SEB (min bank) tar hela 90 kr för varje deponering. Av erfarenhet från min tid som pubmästare vet jag att man får plats med ca 20 000 i en sådan påse om man verkligen försöker. Det betyder att bankens avgift är ca 0.5% av omsättningen (om man räknar lite enkelt). Man hade säkert kunnat få i mer, men då måste majoriteten vara i femhundra- eller tusenkronorssedlar, något som man sällan får när man tar betalt av folk.

Så för att göra det enkelt:

Kort: fast avgift på de vanligaste, ca 1 kr / tillfälle.
Kontant: mellan 1-0,25% av omsättningen.

Som tur är har jag blivit upplyst om att det finns billigare alternativ för deponering, som bara kostar omkring 45 kr per gång. Så det ska jag undersöka, och fungerar det bra är det helt klart ett alternativ.

I mitt fall, där jag antar att en genomsnittsnota ligger på 40-50 kr, blir det billigare med kontanter än med kort. Men jag tänkte vara ordningsam och inte ta någon kortavgift ändå. Än så länge i varje fall…

Ändring 12 januari: Tack Jonas för att påpekade mitt väldigt udda stavfel av konsekvent skriva kontakt istället för kontant.

The latest days, weeks and months, the only thing that has been talked about on the sport pages is Mats Sundin. Because, yes, finally, he has joined the Vancouver Canucks team! And no, I am not in love with ice hockey, but living in Canada, you do not really have any choice. Even at my jobs, both coffee shops are run by ’foreigners’ who have been living here for approximately 10-15 years, ice hockey is the great theme of the day. Topics range from ’Did you see the game yesterday?’, ’I knew that Canada would beat Sweden in the Junior World Championship, you Swedes are just not good enough’ to ’Sundin has joined the Canucks!!’. Ironically, I have heard the two last statements from the same person.

And whenever I say that I am from Sweden, all male customers automatically start listing all the Swedish ice hockey players that play in Canadian or American teams. And I am not really interested anyway, but have started to learn all the names…and being not interested has not really been an argument for TV. Because now that Sundin has joined the Vancouver team, the provincial channel will of course make a show called ’The Sundin Show’ and has already showed so many interviews, that even I have not missed anything on Sundins professional life.

Of course, teasing Canadians for loving their ice hockey is a really amusing thing to do. I think that is what has kept me alive during the whole Sundin news. Nonetheless, I know it will only get worse – because Sundin will play his first game with the Canucks tonight and that will probably cause another wave of ice hockey fanatics to approach this ‘Swedish’ girl and demand insightful comments about ice hockey. I will not give in though; serving their coffee faster is the best answer!

Cheers,
Ulrike