Jag är inte längre ledig
Jag vet inte riktigt vad det är. Antingen att jag går upp kl 6.30 varje morgon nu, eller att jag har fasta tider att passa varje dag. Men just nu längtar jag faktiskt till fredag kväll, då jag ska vara “ledig”. Och det känns hemskt.
Kanske verkar konstigt, men det senaste året har jag mer eller mindre inte varit ledigt. Eller det är svårt att säga, man kan också påstå att jag varit ledigt hela tiden.
För någon gång på våren slog det mig att jag inte längre kunde skilja på om jag jobbade hela tiden, eller var ledig en massa. Det flött ihop liksom. Frågade någon mig svarade jag antingen det ena eller det andra, beroende på vad jag kände för. För mig spelade det ingen roll. Jag vet inte ens hur mycket jag jobbade under hela den perioden, men jag spenderade varje dag med att göra en massa saker. Gick hemifrån, gjorde en massa saker, och kom hem för att sova mer eller mindre.
Denna livsstil tyckte jag oerhört mycket om. Var jag trött någon dag gjorde jag mindre, var jag pigg gjorde jag mer. Det kunde vara dagar då jag bara satt och fikade, och dagar då jag bara jobbade på kafeet. Men båda kändes lika fria.
Så jag ska känna efter nu om jag kan få tillbaka känslan även med fasta tider varje dag. Jag menar hela kvällen är jag ju inte uppbunden, så det borde finnas gott om utrymme. Ska prova med att gå i säng tidigare, och vakna tidigare, så att jag fortfarande kan sova längre om jag vill. Skjuta på dygnet lite så att säga.
Annars får jag hoppas att min nya verksamhet snabbt går bra, så att jag kan anställa någon, och vara flexibel i min tid igen. Det vore ju drömmen.