Hur jag kom igång med träningen

Detta är ett inlägg för sådana som mig, som inte tränar men vet om att de borde. Tränar du redan, kan du ignorera detta inlägg :)

Jag tror mycket på life-hacks. På att vår biologiska kropp och psykologiska sinne inte alltid vill oss väl, utan vi måste lära oss knep och trick att “lura” oss själva, vårt sinne eller vår kropp, för att nå visa resultat.

Att vi alla borde träna, är forskningen ganska säker på. Redan när jag läste fysiologi och hälsa på universitet sade vår professor att det finns en uppsjö av dieter och kostråd, alla med forskning som stödjer att just de är bra. Men endast en sak är typ all forskning överens om: att äta mycket grönsaker, och att träna. Det kan är det enda alla håller med om är bra för hälsan.

Jag har länge försökt komma igång med träning i vuxen ålder. Efter testat många olika sporter, dans och pass så föll jag till slut för yoga och pilates. Men jag fick inte in rutinen i mitt liv att träna regelbundet. Det blev i spurtar och etappar, så som Yoga for guys resan, men alldeles för länge emellan varje.

Men nu i våras har jag haft lite väl galet mycket att göra, och jag kände ett tag att jag fick problem med att sova – vilket jag ser väldigt allvarligt på, då en bra sömnvana är det som får mitt liv att funka.

Mitt engagemang i Motiomera är en del i mitt egna life-hack. Genom att vara aktiv i ett bolag som jobbar med hälsa och att få människor att må bättre, skulle jag tvinga mig själv att göra det också. Och när det nu var som mest så är det tack vare Sandra, som är huvudpersonen i Motiomera, som jag kom igång med träningen. Hon rekommenderade väldigt starkt att jag skulle ta och springa för att sova bättre. Så jag testade – och så blev det.

Jag hade försökt mig på att springa tidigare. Jag dejtade ett tag en fantastisk tjej som sprang mycket, och hon fick mig att testa lite seriösare. Men jag fastnade inte då. För jag insåg inte, att springa är inte detsamma som att springa.

Springa ≠ springa

För mig blev det avgörande att inse att springa handlar för mig inte om distans, utan mer om tid, och att anstränga kroppen. Så när jag sprang nu sprang jag mycket mer “en halvtimme”, än att springa “X antal kilometer”. Och just den tiden fastnade jag för. Jag har några enkla rutter runt mig nu, som är antingen runt 20 minuter eller 30 minuter långa. Vilket är en perfekt längd för mig – den får alltid plats i en dag, kroppen blir trött och det är inte maximerande, så jag kan springa det flera dagar i rad utan att jag känner jag måste ta det lugnt emellan.

Nu har det hållit på i lite mer än en månad, och för första gången har jag hittat en tränignsform som inte känns jobbigt att få med. Ska bli spännande att se hur det utvecklas!

Så för att sammanfatta: det som var avgörande var att sätta mig i en omgivning som pushar mig och lurar mig själv, och att ha ett relativt öppet sinne och att testa nya saker eller testa igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *