Veloma Madgasikara – Hello Lund

Hi everyone,

I have not written in a long time, but I can assure you that I am fine; as fine as you can be having been ill for two weeks and constantly changing the location of your bed because the roof is really leaking…anyhow, I am not sure whether this is the final letter or not, there might be one with post-comments on my five month stay in Madagascar. Meanwhile, let me give you the latest, which I will email off having just a couple of hours left on Madagascar.

I am not really sure what to write, but I will tell you that I actually had a good Christmas. Some of you were worried, first Christmas without family and no Kartoffelsalat, but it was ok. Bizarre due to the constant heat, the Malagasy dancing and well, I can’t remember the last time I had rice for Christmas. But both our and the mayors Christmas parties turned out really well and everyone was happy. New Years Eve I spent on my own in the house, the other three had left for Toliara and a cabaret and sea food buffet which was not in my taste. I stayed in the house, had music playing from two churches, the Muslim neighbour and three Malagasy parties, so I did certainly not feel alone. I had the generator running and sat up and worked, the last academic effort I remember doing, and went to be straight after 00.00.

My research is completed. Despite the blow that my photos have virtually disappeared, a blow that is harder considering that all social pictures are gone too, I am very happy with the results and I do think that my thesis will be good. I am very tired of writing though, hence no progress has been made in the last few weeks. I decided to actually have some kind of vacation – on a sunny beach, with cheap housing and food and amongst friends; it could not have been better. I managed to take time off, and most you know how hard it is for the German in me to relax. All academic ambitions just disappeared and even the enthusiasm for the report for our host organisation was on a minimum in January. The downside was that the weather was not the greatest. Two cyclones passed along the Channel of Mozambique/West Indian Ocean and for days no bus, no pirogues and no movements occurred in town. We had lunch and dinner inside; we slept again inside the house but had to move around as we discovered that the roof leaked on various places and got on each others nerves. We were so accustomed to having a lot of space but this was new to us. Arif had by this time left us though, he went home to Turkey early January, so we were only three ordinary people in the house. In between the cyclones the Brighton students knock on the door, they are here on a field expedition and live in tents doing biodiversity transects for WWF, and ask for housing. A couple of days later they move in with their entourage of four Malagasy students and hire a cook and a washing lady of their own – suddenly the house is more crowded then ever, but it turned out just fine. We played backgammon and talked about ice cream and pizza all day long. And the constant raining actually cooled the air down and we could you light blankets for once, that was a nice change.

A week after the Brighton’s moved in, I got sick. Shaking fever, joint ache etc and basically just feeling rotten. Everything settled down the day after, but resumed at night…as this is the classic sign for malaria, but without the cold shivering, I went to the doctor who diagnosed me with malaria, amoeba and the flu! That was fun, he prescribed me 16 pills a day for a week. Something did fix me though, as I felt better three days into the cure. Unfortunately being ill coincided with my last days in Saint Augustin, packing with fever was not fun but the German skills came through, and with help I managed to pack everything and a bit more. I have now basically nothing left to wear except my plane outfit and my backpacks are full of books and papers, mainly, and odd souvenirs from Madagascar given to me by friends.

After spending a last of couple days in Toliara, saying good bye to people and eating ice cream at the favourite restaurant, I had the saddest good bye ever at the taxi brousse station going to Tana, saying good bye to everyone that I have been hanging out with for over four months. Luckily, Kristina awaited me in Tana and I had someone to hang out with, it would have been far too lonely otherwise. The last days here I have been basically giving the report to the organisation and doing a last tour around town, but that is it. I am meeting Kristina for dinner in a couple of hours and then we set of for the airport, hopefully meeting Brett there and then we all take of from Ivato Airport, heading towards Paris and our respective final destinations.

It has been a really good stay in Madagascar, and if any one of you ever wants to go, I directly volunteer to tag along! I have many many more reflections in my head, but they all make me sad about leaving, so instead I am looking forward to be freezing in my summer clothes in Sweden and empty the fridge that my mother has filled for me on before hand.

Veloma Madagasikara!
Ulrike

Att frakta en giraff

Det här inlägget är till för dig som stör sig på att du inte hittar det du vill, trots att du vet att det säkert finns där ute. Jag handlar nämligen om de två sätt att hitta information som jag provat den senaste tiden. Det är företaget convenient.info, och sociala nätsidan linkedin.com.

810451_giraffe.jpg

Vad rör det sig då om? Jo, vi tar det en i taget.
Convenient.info, som jag ironiskt nog fick reda på genom linkedin.com, visar sig vara ett företag som Emil Broman, en av mina grannar här på Ship, sitter och jobbar för. Företaget är även det som bröderna Härén driver.

Tjänsten är relativ enkel. Mot betalning på $9 i timmen letar deras research center på Sri Lanka igenom internet för dig. Jag pratade med Emil och fick prova tjänsten, så jag ställde den någorlunda svåra frågan “hur fraktar man en giraf”. Denna fråga fick jag själv ställd när jag var hemma hos Gustaf en eftermiddag, och tyckte den borde passa bra som testfråga.

Svaret hittar du här (om allt fungerar som det ska med tekniken)
Kostnad: $9 (60 kr) men egentligen gratis. Prova-på erbjudande så att säga.

Finns säkert fler liknande företag, men jag känner mig trygg med detta nu. Inte minst då Emil alltid kan nås, men enligt honom har de även vunnit upphandlingar med jättar som Ericsson. Så de borde ha relativ hög kvalite jämfört med andra sina konkurenter.

Den andra sättet är linkedin.com answers. Detta är egentligen en socialnätverkssida, i still med facebook fast med inriktning yrkesliv istället för socialt liv. Ur den synpunkten är sidan helt ok, men uppfyller få nya krav. Det vettigaste är att man ser vad ens gamla skolkamrater jobbar med nu, eller vad ens nya kamrater jobbade med innan. Sådant har man ju inte alltid koll på.

Men den intressanta biten med sidan är deras funktion att ställa en fråga. Detta gör man lätt och smidigt, och sedan väntar man bara på att folk ska svara på den. Att folk svarar på den händer, för man får en slags social belöning genom sidan om ens egna svar blir utsedd till det bästa svaret.
Jag ställde följande tre frågor:

  • Where can I find more information on Current Reality Tree
  • Convert food labeling from US to EU standard
  • Need of advice for contacts regarding European and Swedish regulations on functional foods

  • (klicka på frågorna för att få se deras ‘description’, dvs mer specifika beskrivning)

    Alla dessa tre frågor googlade jag i kanske en kvart innan, utan att hitta något svar.

    Den första fick jag riktigt bra svar på, den andra ett svar som inte riktigt var det jag letade efter (har sedan dess ‘clarifyat’ frågan, men inte fått några nya svar ännu) och på den tredje inget svar alls än. Generellt är jag nöjd, och det kräver nog lite vana innan man lättare vet vilka frågor man kan få bra hjälp med och vilka som är svårare.

    Jag misstänker jag kommer använda dessa metoder mer och mer. Visst, jag hade kunnat arbeta på att bli bättre på att leta reda på informationen själv istället, men när det är så enkelt att få andra att göra det, har jag bättre saker att lägga min tid på. Convient.info är ju också så billigt att det kan vara värt för ta reda på udda saker som väcker ens intresse. Som hur man fraktar en giraff.

    Vamos amigos

    Ett nytt år står framför dörren, och till det hör lite reflektioner och tankar.

    Det gågna året innehöll en stor mängd händelser, både stora och små men framförallt lärorika. Detta året kan på liknande sätt bjuda på en mängd upplevelser. Speciellt då jag ännu inte vet hur mitt liv ser ut efter september, då Projekt Danmark slutar.
    Men mina reflektioner har gett mig lite inspiration, och här kommer en liten lista med saker jag är nöjd med just nu, och vad jag hoppas kunna uppnå i framtiden

    Saker jag gärna hade sett hända detta år:

  • Att Projekt Danmark verkligen blir bra och leder någonstans. Känns inte riktigt så just nu, men jag har fått tillbaka min inspiration och drivkraft, så jag hoppas kunna göra lite underverk nu.
  • Att jag hinner resa lite i varje fall. Besöka de jag jobbade med i Turkiet som jag har lovat, samt hinner med Dublin och helst Skottland med. Återstår bara att 1) kunna finansiera det och 2) hitta någon som vill resa med mig. Fick även den galna iden att göra praktik i Haparanda, vi får se om det blir av.
  • Att det går bra med att ha anställda.
  • Att jag får lite mer ordning i mitt hem, och i mitt liv. Att jag blir lite mer ‘normal’ i den fronten.
  • Att jag kan börja närma mig mina större planer, som att kunna jobba med sådana frågor i framtiden
  • Men framförallt att vill jag vara nöjd med mitt liv. Ha vänner nära mig, och en vardag som jag trivs med. Är rätt bra på det nu, men det återstår en del saker att arbeta på. Det får framtiden avgöra om det blir bättre eller sämre.

    Gott nytt 2008 på er alla – Guten Rutsch som man säger där jag kommer ifrån.

    Yes! Alive and breathing!

    Hello everybody !!

    Yeah, I am still alive and well, no woories about me, I hope. I have just been really busy and have not been able to send something off for a while. But now, with Christmas approaching (they even placed a fake tree in the intercafe, weird, I tell you) I think about all of you who have to celebrate a freezing Christmas (most of you anyway). And decided do let you know that I think of you!

    So, I will make this chronologically. The last time I wrote I was on my way to the North. After three days of travellingin a car, with the usual assortment of creepy gyus and uncomfortable seats, we arrived in Maromandia. There we met Coco, a nice bloke, who was going to be in charge of us the next four days. And we got one night respite and then the travelling took on. Coco had made a good programme, we would visit 3 community groups in 3 days, an equation only interruptable by the weather. Which is of course what stopped us: the lack of wind. Because Maromandia and the protected area of Sahamalaza is only accesible by pirogue. Normally, the trip to the first spot takes three hours; us, it took 3 days. No kidding! But we had fun, well, besides being on a boat all day long. We slept in little fisher folk huts, made food over open fire (yeah, being a veggie is a problem, but Coco dealt with it well) and ran into random villagers who offered us fresh coconuts, mangos and amazing views from their compound. Then the German spirit kicked in and we completed the interviews all in one day and got back to town only one day late! Travelled directly on to Tana, met with HQ and took the afternoon bus to Toliara and the next bus to Saint Augustin…I then happily slept many, many nights in a row in my own bed, that is pure luxury! But the trip to the North was certainly fun and we learned a lot about comminuty based management. Long hours in the taxi brousse are no hit though.

    So, on the long hours spend on the boat, Kris and I talked about a lot. And you suddenly become aware of stuff. Like how my right leg always is injured. When Turk hit his collarbone I tripped over a line and got a nasty cut on the leg (that only now is healed). I get most mosquito bites on my right leg. I got nasty cuts from shells (walking in the muddy mangrove, you dont see what you step on or in) on my right toes. I have to take better care of my leg. Also, sleeping eaach night in a different hut makes you notice all the stuff that is needed to survive a night. I have compiled a quick list for you, which is only applicable in Saint Augustin though, but mainly the same on the road. Just double the stuff, as I shared space with Kris the whole time.

    Good things to store inside your mosquito net when you are sleeping:
    • Flashlight. Yes, you will need it to check the inside of your net and get rid of any trapped mosquitoes. And you’ll need it if you want to go out if it is dark.
    • Toilet paper. If you need to when it is dark. Requires the use of the flashlight.
    • Jacket and skirt. Because it might be cold outside when you need to go out on the aforementioned point.
    • Mosquito repellent. You will all have understood by now that I might need to get out at night. And the mosquitoes won’t hesitate to bite you.
    • Anti-itching stick for bites. Because you sometimes don’t have the times to put on the repellent in the middle of night when you really have to go to the toilet.
    • Book. You might read before you fall asleep (in case there is any light). Or you read in the mornings when the otherws are still asleep.
    • Notebook. You might have a brilliant idea before, during or after your beauty sleep.
    • Cell phone. I don’t own one, but I have come to appreciate them. Because you need them to play games once electricity is off and the lights are out. And to show you the time in the middle of the night when you can’t sleep and wonder how long you have been awake now.
    • Water bottle. You might get thirsty.
    • Alcogel…disinfectant gel that kills germs in your hands. Good to have after a nocturnal visit to the toilet.
    • Toothbrush and -paste. Somehow the bed always seems to be the cleanest place in the entire room.
    • Towel. The bed is the cleanest place!
    • Moneybelt and passport. Of course, any thieve would look beneath my pillow, but it somehow feels more secure.
    • Alarmclock. You sometimes need to get up in the morning. Somehow I have the habit of always awaken at 6.30 anyway, but you never know.
    • Left over stuff that I didn’t take away before going to bed. Can include clothes (clean ones of course), random paperwork, literature, sun screen, vitamins, medicine kit, my hat etc.

    You might think that I have a big bed, but no, it is a one place bed. But I don’t have my usual German-sized pillow, only a small one (courtesy to Air France), so this leaves some extra space in bed. And since the mosquito net is firmly tucked in around the sites, nothing falls out. It gets a bit crowded now and then in my bed, but so far I manage to find enough space for myself too.

    Ok. Whats was next? My big surfing training! Well, it only consisted of two hours hard training, but I love it. This if going to be the water sport I will learn (have to move close to surf then, but that is worth it). It is really not easy and we had some good laughs, but it is so cool. I did get a couple of bruises, and of course, hurt my right led (bruises from the fins). But I still love it.

    Otherwise, live is going on. Research is taking shape and i conducted my last basic interview yesterday!! Moving on to a couple more observations and in depth stuff, but that is it then! Happy happy happy, I tell you. I got a cold (in the heat, dont know how I managed) but life is still fine. Getting restless, but I am German…

    Take care!
    Ulrike

    Konsten att anställa

    616726_handshake.jpgHade i dagarna mina första intervjuer för det projekt som jag och Dan vill verkställa. Det handlar om att skapa innehåll till webbsidor som har ett behov av unikt material. Starten går med Dans egna projekt, Resefabriken. Intervjuerna gick bra, var till och med mycket intressant och roligt att prata med en massa människor. Dan och jag var lite osäkra om någon verkligen skulle söka, men det blev 4 st personer till slut, plus en halv person till. Tycker jag är helt klart godkänt. Två personer kände jag lite sen innan, men de andra visste jag inget alls om. Gav dem alla en provjobbsuppgift, och när dem kommit in ska jag göra det svåra valet vem som jag ska ge jobbet. Men går det bra kanske de andra kan erbjudas jobb med inom kort.

    Men det hela leder mig till den roliga aspekten att sätta in mig i vad det krävs av mig om jag ska ha anställda. Har i veckan varit hos Skatteverket och frågat dem, men dem bryr sig egentligen inte. Man måste ha sökt tillstånd, och redovisa skatten. Så nu ska jag ge mig på jakt om personer som kan den lagliga biten. Vad är en arbetsgivares skyldigheter och rättigheter?

    Vet någon här en bra tipssida, så säg till. Försöker även utnyttja närheten till organisationer som Näringslivets Hus och alla deras sammarbetsparnters som jag har på Ship. Så hoppas jag att jag blivit lite smartare i slutet på denna vecka.

    Lite mindre peacocking

    Lärde mig igår att peacocking är när man förklarar något med beskrivande adjektiv, istället för med fakta. Vilket egentligen var det jag gjorde med boken Critical Chain. Så jag tänkte istället försöka berätta lite om vad boken egentligen tog upp.

    Det börjar med en genomgång av projekt. Projekt består av många mindre arbetsmoment ihoplänkade till ett mål, projektmålet. Dessa arbetsmoment kan variera mycket. De kan ta lång tid eller kort tid. Kräva att andra arbetsmoment är utförda först, eller vara oberoende tidigare steg. De kan utföras av andra grupper/enheter/personer eller av samma hela tiden.

    Då var det avklarat. Det intressanta börjar när man tittar på tid, och faktorer som påverkar tider. För projekt brukar dra över på tiden, detta har nog alla upplevt.

    Det finns enligt boken 3 säkerhetsfunktioner som ska se till att tiden räcker.
    1) När man uppskatar varje arbetsmoment gör man det med god tidsmarginal. Man räknar i boken med att uppskattningar görs så att chansen att klara av arbetsmomentet i den angivna tiden är 90%.
    2) När många arbetsmoment räknas ihop av projektledningen lägger dessa ofta till ännu en tidsmarginal. För att de har lärt sig att allt tar mer tid.
    3) Ledningen, som ska godkänna tidsplanen, kräver ofta att den ska förkortas, för att det tar för lång tid. En sådanförkortning drabbar ofta varje steg, och är jämt fördelat på hela projektet. Därför har varje steg lärt sig att man alltid ökar sin tidsplan med ca 20% extra säkerhetstid, så att dessa kan tas bort när tid ska strykas.

    Detta är väldigt intressanta observationer. Speciellt intressant är 1). Hur mycket extratid uppskattar varje arbetsmoment att de behöver? Boken argumenterar att i ett vanligt fall, skulle arbetstidsuppskattningen se ut så här.
    gausskurva.gif
    90% säkerhet känns helt ok, kanske är den så låg som 80% ibland. I ovanstående exempel skulle 90% säkerhet gå en tid på strax under två gånger tiden med 50% säkerhet.

    Men tyvärr kan man inte använda vanliga gaussiska fördelningar på arbetsmoment. Dessa ser enligt honom snarare ut så här.
    ickegauss.gif
    Anledningen är att arbetsmoment inte kan gå ner mot 0 i tid. Och samtidigt är risken inte försumbar att ett oförutsedd problem dyker upp, och då skjuter tiden lätt iväg. Om man jämför tidsskilnaden mellan 50% och 90% här, är tiden mer än dubbel så stort, snare 3 gånger så stort. Man kan argumentera här exakt hur mycket det är och den är garanterat olika för varje unik arbetsmoment. Men den viktiga observationen är att man har väldig hög säkerhetsmarginal, jämfört med vad medelvärdet på projekttiden är.

    Slutsatsen är att ett projekt innehåller i grund och botten väldigt mycket säkerhetstid. Även en låg uppskattning skulle säga att projekttiden är minst till hälften säkerhetstid. Detta borde betyda att många projekt borde bli klara långt innan sin deadline. Men sker detta i verkligheten?
    Det gör det så klart inte.

    Anledningen är att det också finns 3 funktioner som äter upp den här säkerhetstiden.
    1) The students syndrome – att man inte börjar med något förrän i sista stund, även om man har god tid på sig
    2) Multitasking, som gör att varje enskild arbetsmoment blir klar senare än om man suttit med det enskilt.
    3) Arbetsled, att vissa steg inte kan börja innan ett tidigare är klart. Är det tidigare steget försenad börjar nästa steg försenad.

    Detta är intressanta observationer, som han sedan använder för att visa det som The Goal sade för produktion: säkerhetstider på moment som inte är flaskhalsen är onödig, till och med destruktiva. I ett projekt är flaskhalsen nästan alltid “the critical path”, dvs det led av arbetsmoment som tar längst tid att klara av. Alla andra tar ju mindre tid, och är därför inte avgörande för när hela projektet är klart.

    Boken går sedan in på praktiskt tillämpning. Hur ska man sätta uppskattningen av arbetstid för olika moment, och var ska man sätta in buffertzoner för att minska risken för förseningar.
    Den går också in på hur man belönar projekt på fel sätt. Mycket av detta man ser kommer ifrån att man inte uppmuntrar att man blir klar tidigare än planerat. Det existerar i många fall inte alls.
    Där kommer bl.a. det där med 50% chans att hinna klart in. En 50% chans att hinna klart inom en given tid är en acceptabel uppgift, enligt Goldratt. Detta förutsatt att de som jobbar med uppgiften inte blir bestrafade för att bli klara för tidigt.
    Han menar att man istället ska mäta efter tid kvar tills man är klar. Och varje dag göra en ny uppskattning (eller vecka, beroende på totala tiden). Denna uppskattning flukturerar starkt, men är mycket mer användbar. Dock bara på de moment som ingår i flaskhalsledet. De andra spelar ingen roll, så länge inte dessa blir till flaskhalsar. Goldratt förklarar det lite bättre förklarad bara, än vad jag lyckas på mina 10 rader.

    Som jag sade i mitt förra inlägg, mycket intressant och ögonöppnande. Självklarheter, så klart. Men genomtänkta lösningar.

    När man nu kommer till kritan dock, om denna nyvunna inblick hjälper mig i mitt projekt, måste jag säga att jag inte vet. I dagsläget har jag inte ens ett flödesschema på projektet, och har ingen aning om vad som är mitt flaskhalsled. Ska jag lägga tid på att ta fram detta? Kommer jag se resultat av en sådan sak? Mitt projekt är ju väldigt blandat, med många okändheter och många externa arbetsmoment. Kan jag uppskatta tiderna? 50% sannolikhet…?

    Goldratt: Critical Chain

    ccpm.gifDenna vecka försöker jag ha en ‘filosofi vecka’. Denna går ut på att reflektera över projekt Danmark och se om jag kan komma på några nya infallsvinklar. (som några kanske har märkt namnger jag saker efter känslor och inte rationalitet ibland). Borde väl heta ‘brainstorm vecka’ egentligen.

    Hur som helst, för att finna dessa potentiellt bra lösningar har jag läst “Critical Chain”, från vår kära Eliyahu M. Goldratt. Hans tredje bok. Jag vill här egentligen bara säga att detta är en mycket bra bok. Har nu läst fyra av hans böcker (tror inte det finns många fler), och detta är nog den bästa. Precis som “The Goal” fokuserar den på TOC, men tar också in “the evaporating cloud” från andra boken. Men framförallt fokuserar denna bok inte på produktion, utan på projekt. Vad är en constraint i ett projekt, och hur optimerar man denna. Mycket intressant.

    Förutom det har boken även den bästa handlingen av alla hittills. Bra karaktärer, och inte så ‘iscensatta’ handlinger som det ibland har varit i dem andra. Mycket roligt så klart.

    Pratade för ett tag sen med Dan om hur pass bra Goldratt egentligen är. Man får väldigt mycket inspiration från honom, och han framställer sina teorier som väldigt allsmäktiga. Men ändå så verkar han inte vara så känd. Och hur svårt är det att tillämpa hans teorier i praktiken, egentligen? Lite motsägelsefult är det hela.
    Men min kännedom om produktion är mer eller mindre noll. Projektledning däremot har jag kommit i kontakt med, men ändå inte. Har aldrig arbetat med en stor, erfaren, projektgrupp. Men när man läser på lite verkar han i varje fall inte vara en bluff, som en viss annan person. Tiden får kanske avgöra hur bra han egentligen är.

    Det händer saker

    203723_protection_helmet.jpgHar provat nya chokladrecept, även om inget är klockrent än. Projekt Danmark går framåt, även om det inte är rakt fram hela tiden. Men framförallt håller jag just på att skriva klart min första platsannons. Har efter samtal med Dan avtalat att vi ska prova en affärsidee, och fått garanterade finanser för att anställa en person som extrajobbare.

    Så detta är en ny utmaning, och det känns konstigt att inte gå till mina vänner först. Men min erfarenhet av att vara arbetsförmedlare för min umgängeskrets är inte så positiva. Det blir aldrig riktigt som det är tänkt. Så jag bestämde mig för att göra det den officiella vägen, där det klart och tydligt framgår vad som erbjuds och vad som förväntas.
    Tanken är att annonsen ska finnas på campushbg.se och sättas upp på Campus. Det hoppas jag ger nog med uppmärksamhet.

    Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig för svarsfrekvens. Ska verkligen bli en intressant utmaning.

    The latest news from St Augustin…

    Hi everyone,

    It has been a while since I sent an email, but I have basically been living in St Augustin. Only came into town for resupplying and sending off school work. It really feels a bit like home, staying in the same bed several nights in a row, knowing what you will have for dinner, talking to the cooking lady, the washing lady, other people in the village and finally also starting field work. Not the feasibility study we are doing for our organisation, but collecting material for my thesis. Beside counting fish and learning vernacular names for species, is it not going very well though. I have not found a research assistant yet, I dont even need an assistant, I just need a translator, but there are apparently few people speaking French in the village… I doubt that, I just think that people are too shy. But I will go on the hunt for my assistant when I come back from my mission.

    Kris and I are sent off to Mahajanga, that is on the northwest coast. We will leave later today and arrive in Tana late tomorrow, spend the night there (Indian restaurant and chocolate dessert, here I come!!) and then leave early Sunday morning for Mahajanga. According tot the programm which we just received, we will then again on Monday morning for somekind on town which is not even mentioned in the guide book; finally we are totally going of the beaten track! And we have been promised rainforest, so I really look forward to the trip. Excluding the tiresome rides in the taxi brousse that is.

    Otherwise, the latest adventures include a local rum village, accessible over a steep moutain slope. Unfortunately did we not find out until we got there – so I had to climb in sandals and a skirt. Not the most comfortable things. Also, on my last pirogue trip I got a sunburn on my behind, since my pants ripped apart and you dont really think about putting sun screen there. Arif made a nice joke about my ass being hot, in every sense od the word. But I am all ok now. Apart from several blisters at my feet and a cut on my leg…these things just happen.

    More fun was eating the baobabfruit. It looks like a hairy coconut and has small seeds inside. You first eat the white surroundings, which are a bit lemony, abnd then you bite the seeds apart and eat the nutty meat inside. Really good for snack. Also, lots and lots of litchis. Wont be able to live without them once I am back in Europe. The fruits here are simply just amazing!

    But that are all the news so far. Summer is approaching, the sun now rises at 5 am and setting at 18…more daylight, more time to work! And it is getting really hot, so hot that we barely can sleep at night. But I still enjoy myself a lot and dont even want to think about that I passed my half time point last week.

    Cheers,
    Ulrike