Konsten att kunna ta betalt, del 2

Det fanns visst en hel sida av myntet till.

Min förra utgångspunkt var att det fanns en kortterminal på SHIP. Det gör det fortfarande. Tanken var att denna skulle överlåtas till mig (vilket jag vid det tillfället visste kallades för “omprogammeras”). Jag kunde inse att det skulle kunna kosta en slant. Ungefär som att låsa upp en mobiltelefon eller något.

Så jag bortsåg från den i mina beräkningar i inlägget. För bedriven man verksamhet i mer än ett halvår skulle det bli en minimal kostnad i längden.

Till min förvåning fick vi dock reda på att kortterminalen inte alls kan överlämnas. Det går helt enkelt inte.

Jaha.

Så då var det att ge sig ut och leta efter en ny då. Och det visade sig mäktigt intressant! Standardavtalet för ett abonnemang är nämligen 36 månader (!). Och inte bara standard, det är typ det enda som finns. Alternativet jag fick var att köpa en ny terminal. Som kostar ungefär 6 – 7 000 kr. De billigaste. Och då medföljer en obligatorisk (! igen) serviceavgift på 150 kr i månaden.

Känns ju roligt detta.

Nu är min fråga mer om det ens är lönt att ha kort eller inte. 7 000 kr för ett halvår är inte riktigt värt det, speciellt om det inte finns ett andrahandsvärde då man inte kan överlämna den till den som tar över.

PS. Efter att ha grävt lite blev jag erbjuden en korttidslösning, för 4-6 månader. Det hade kostat  som billigast 997 kr i månaden. Dvs mer eller mindre det samma som att köpa en, fast med skillnad att jag definitivt inte kunde ha kvar den om min verksamhet skulle fortsätta efter sommaren.

PS 2. Det borde finnas en marknad för korttidskortabonnemang. För alla ställen som bara har säsongsöppet och liknande.

One thought on “Konsten att kunna ta betalt, del 2”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *