Hur går vi från dagens stuprörstänk till hållbara samhällen?

Denna post är inspirerad av att jag under sommaren blev inbjuden till en session om just samarbete kring de globala målen. Där, och under sommaren med andra människor, hade jag samtal om just samverkan både i små organisationer och på nationella plan. Alla pratar om samverkan, men varför sker det så långsamt, och hur lyckas man med samverkan?

Problem 1 – Du mäts inte på samverkan

Samverkan lider av huvudproblemet att vara ”nice to have”, istället för ”need to have”. Hur vet du om något är ”need to have”? Jo, det finns ett enkelt test: är det någon som är ovanför dig som blir sur om det inte görs? Om ja, då är det need to have. Om nej, då är det nice to have. Denna regel är ett enkelt sätt att veta om något är tillräckligt viktigt prioriterad i en organisation.

Att samverka med andra är en typisk sådan grej som alla tycker är bra, men som ingen blir sur på om det inte görs. Man tycker bara det är synd.

Lösningen på ett sådant problem är att göra det viktigare, internt. En lösning är att göra det till ett KPI som mäts i organisationen – att styrelsen kan bli sur på ledningen för att det inte har gjorts. Eller att ledningen kan bli sur på chefer för att de inte har prioriterat det högt nog.

Exakt vad som ska mätas, och hur, beror så klart på verksamhet. Det går att mäta antalet projekt som har gjorts med andra organisationer. Det går att mäta antalet andra organisationer man har gjort aktiviteter med, eller som har marknadsförts ihop. Men generellt är att mäta samarbeten som inte innebär att det är ett pengaflöde mellan parterna – för är det ett pengaflöde är det ofta en kund eller leverantör relation – vilket så klart är kärnan i de flesta organisationer. Men samverkan är att just mäta det som inte är direkt affärskritiskt kortsiktigt.

Att det inte mäts tror jag är kärnan till att samverkan är dålig. Jag har själv insett detta, och försöker införa mätvärden. Med Open SpaceMindpark till exempel, så mäter vi inte bara antalet event vi har gjort, utan även hur många andra organisationer som gjort saker hos oss, och vilka det är. Jag kan inse att mer sådant vore bra att mäta, även på andra plan.

Problem 2 – Träffa andra

Detta är dock ett betydligt mindre problem än det första, men är viktigt att lösa också. Det krävs mötespunkter för att hitta andra, det krävs forum för att få reda på ideer och inspiration.

För samverkan handlar just om att förstå världen runt omkring ens egna verksamhet – vad har andra problem med, vad försöker andra redan nu lösa. Vad kan vi vara med i, som är relevant för oss långsiktigt och där vi inte behöver göra allt själv?

Nyckeln till bra mötesplatser, är inte bara att blanda olika fält, utan även överaska och framförallt se till att skapa plats och utrymme för dialoger mellan personer som inte hade träffats annars.

Detta är en av anledningarna att jag är en stor fan av unconferences och co-creation – då skapas utrymme för djupare samtal och mer konkreta initiativ att ta vidare. Och detta är även anledningen att jag älskar det vi gjort med Camp Ven, Integrationluncherna, eller Sverige 3.0 – allt samtal med oväntade personer, förenade av ett intresse eller ett syfte, men helt olika organisationer, olika motivationer och olika engagemang.

Problem 3 – Empowerment

Samverkan, vare sig det mäts (eller som är tyvärr vanligt just nu, inte mäts), beror mycket på att få medarbetare att vilja samverka. Här finns en enorm styrka – för de flesta vill samverka! Extremt många medarbetare förstår vikten av att involvera omvärlden, hitta synergier och se den större bilden. Men detta dör ofta, just för att de inte mäts på det, och att det inte uppmuntras på grund av det. Det prioriteras bort.

Ge medarbetare all möjlighet till att följa de spår de själva ser som enkla samverkans möjligheter. Där finns kraften att göra saker. Initiativ som sker i ”medvind”, dvs att medarbetare själva vill göra det, är extremt mycket lättare och effektivare, än de som sker på order uppifrån.

Jag tror ju generellt väldigt mycket på empowerment, och det märks på olika sätt i alla mina verksamheter (även om jag också tycker det ofta kan bli ännu bättre). Anledningen till jag tror på empowerment är just att jag tror personer vill göra rätt sak. Låter man dem göra rätt saker, löser sig väldigt mycket.

One thought on “Hur går vi från dagens stuprörstänk till hållbara samhällen?”

  1. Hej Carsten, så bra sammanställning. Ett problem vi ofta fastnat i är att när ingen äger frågan ( även om man ser vikten av arbetet) är det svårt att hitta budget och sätta timmar på ett samverkans arbete.

    Dock har värdet av den tiden varit de som verkligen betytt något.

    Tack för bra sammanställning!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *